I ett gammalt inlägg så skrev jag om 2 varelser som fattades mig, enda anledningen till att jag tar upp det inlägget igen är därför den första av dom har nu fått somna in...Skärtorsdag där runt 11 tiden på förmiddagen så slutade Caesars hjärta att slå för gott..men en sak är säker..det kommer aldrig att fylla upp det tomrum han lämnat efter sig hos både Matilda och Conny,jag, hela min familj och Connys. Han har ju varit familjemedlemmen inom båda familjerna och följt oss i 14 år!!! Alltså jag var 11 år då den lurviga kom till Ruskträsk första gången..och sen har han alltid funnits,Han har varit med på mycket,alla M & C's volvokörningar och första syskonbarnet Anton föddes då dom bodde på storgatan...ja milde vad tiden skenar iväg, då man bodde i stan om helgerna fick Caesar va med jag och vi gick långa promenader,då jag fick körkortet fick han ragga runt stan med mig å Jenny,min första häst fick hann uppleva och måååånga kvällar han varit med jag i stallet som sällskap om man varit mörkrädd,alla nätter man sovit själv i ruskträsk då mamma o pappa var i fjälls,alla gånger man gråtit över något jobbigt hänt,man blivit sårad, eller var bara allmänt nere så kom alltid en blöt liten nos och puffade till en som för att säga- äsch ryck upp dig,du har ju mig? hans bruna fina ögon tittade på en och de där nickandet med huvet,ja den bilden sitter etsad på hornihinnan,det var så skönt o bara krama om honom och berätta allt man kände för man visste att han lyssnade och skvallrade aldrig vidare till någon, det var bara mellan jag och han.Han har hunnit varit med då jag flyttade hemifrån och till Knaften,då under en tid bodde han hos jag och G och fick va stallhjälp på heltid både med hästar,hönsen,katter,och fåret wilma.Fick vara plastpappa till Cayennes alla kattungar,Ja det är måånga djur och människor som träffat och tyckt om Cesse så det ryms inte o skriva upp allt...Sen så var det mycket roligare att vara ute och promenera för utan hund känns det som man bara är ute och "tom" promenerar..kändes mycket bättre att ha han vid min sida skuttande och det kändes roligare och man gjorde någon nytta och gjorde någon annan glad..Fanns inga finare stunder då man fråga -ska vi gå ut? och till svars så fick man den där lyriska blicken som sprudlade av glädje,hopp,förväntan vad ska vi hitta på för bus nu? Snabbt smet han iväg ut till hallen lyfte ner sitt koppel och kom jämt och släpade det efter golvet och la de i knäet på en,la sig ner och viftade med svansen samtidigt som han nickade åt sidan tittande på en..-"jamen kom då,du frågade ju om vi skulle gå ut,nu ha ja ju hämta kopplet,vad vänta du på? hallå,nu då?" Så då vare bara att klä sig och he sig ut och man kunde gå länge länge för man blev aldrig riktigt less. Caesar är den absolut klokaste och smartaste och finaste hund som någonsin funnits, han har nästan aldrig varit sjuk, tror det är bara en gång han varit hos vetrinären under alla år,han var alltid glad och lycklig ända in i slutet♥..Lill hjärtegryne då..
Han har lämnat ett stort glapp i våra hjärtan och kommer alltid fattas oss 




Den andra varelsen jag tog upp i det inlägget var Pilar, för att vintern var hans,snön,jultiden,det var magiskt..Man kunde aldrig komma till hagen utan att missa hans dova gnäggande då han såg en,nu var det dags för nått tänkte han..ropade man hans namn så tittade han en gång till och jaja de var jag nu, lämnade sin plats vid maten och kom i sakta mak mot en,ibland om han såg dom andra också tänkte komma så raskade han på steget till några travsteg för att bli den som var först..det var ju han som blivit ropad på och han tänkte inte missa sin chans..Det dundrade till i marken av tyngden och energin från han, manen blåste till och utstrålade frihet,mod,styrka,godhet... Större häst med finare hjärta har jag aldrig mött och kommer aldrig möta igen är jag rädd..vi var ett..han litade på mig,jag litade på han och allt kunde vi utsättas för,inget var farligt,ihop med alla barn så var det han som var den utvalde för han skulle aldrig få för sig att ställa till med något dumt som kunde skrämma dom..men det var svårt att vara borta från han ex om man var på semester,då man väl kom hem igen så fanns där en viss oro, han var arrogant och var mer fundersam än lycklig "jag är inte nöjd,vars har du varit,jag trodde du lämnat mig".. istället för vända sig mot en så vände han sig bort,kunde lika gärna gå och ställa sig längst bort. Det var så jämt, man fick alltid närma sig han med försiktighet att jag hade inte lämnat honom för gott utan vi hade baara varit på semester. Men lite mjukhet och götta och pysselstund så hade jag fått bli hans vän igen och vi var vi igen..Jag Minns så väl första gången jag mötte Pilar i Tillflykten, det var en kall,småregning höstkväll och jag mamma och pappa och Jonas skulle förbi Katta och Lars-Johan för att hälsa på,det var den kväll jag vi varit i Abbortjärn och dom sorterat ut foderrenar, Katta var där och sa vi fick komma på kaffe och hon visste ju jag var hästgalen, så hon hade ju en hel hög som hon ville visa och en shettis jag skulle få provrida som hette Svarta Billy. Vi körde en snirkelkrokig väg rätt uti urskogen och funderade verkligen om det kunde bo någon här efter? Jo tillslut skymtade ett hus och en rejäl ladugård till, när vi svängde in på gården kom en stor schäfer springande mot bilden med Tikka i släptåg,(larssons gamla tik) sen så kom Katta ut och med stora kliv och log brett och vinka hej vi skull inte behöva vara rädd för schäfern, sen så gav hon pappa en hink med foder i och visade oss in i stallet,vilket paradis tänkte jag,mamma och pappa något annat, i en spilta längst ut stod en hingst och slog i väggen, ahn skulle vi passa oss för,för han var lite ilsk av sig annars var han snäll:P en dörr mot baksidan öppnades för det var endast hingsten i stallet, resten var ute så det var en hel drös tomma boxar...Oj tänkte jag, jag dör av skräck, ska vi ut där och i mörrkret och hjälpa henne och hämta in 10 stora hästar? Då var jag ju bara i början av min hästkarriär, en sketen liten jäntung på 8-9 år..Men det var det pappa skulle ha hinken till..Hon ropade glatt från mörkret att vi behövde bara hålla upp dörren så skulle dom komma in av sig själv då dom hörde vars hinkljudet kom ifrån,och den lilla Billy skulle bara tas i pannluggen för att hejda fast han från att gå in...Det blev tyst ganska länge,det mumlades några namn och Lugna dig,Hallå,Nä du få vänta,Hästarna vars är ni- en bra bit i mörkret mot skogen Nu kommer dom...(Och vi hade ingen aning om hur många, vi tänkte typ tre hästar kanske..sen hördes hovar som började dundra en bit ner,ljudet kom närmare och det frustade i mörkret,De uppenbarade sig en hel arme med hästar,varmblod och nordsvenskar med smått skärrade ögon då dom fick syn på oss,Alla vi ryggade ett par meter av deras uppenbarelse men in for dom alla i stallet och den lille Billy komme sist som pappa fick ta ggrepp om..lättare sagt än gjort, tjurskalle men då fanns ju hinken och ner i den dök han, Jonas fick ta över och pappa stänga dörren in till stallet, jag och mamma stod med stora ögon och fundera men hur blev det där,hittade dom rätt box? dom var ju så många eller blev det kaos..Då ropade Katta från mörkret och undrade om alla for in? och om vi kunde stänga dörrarna efter dom för en fattades, han var lite speciell,inte som dom andra, men det är lugnt han är här någonstans..åsså ropade hon..länge och väl -piiiilar..pappa pilar vars är du gubben? Då dundrade det till än värre åsså Kom han..som en ljuslykta lös han upp med sin bläs och rödskimrande man..han var så vacker,så stor,så annorlunda,kastade bara en snabb blick mot oss innan han vek in,å vilka är ni? jag vet inte om jag gillar er,tro inte ni kan fånga mig iaf,var den uppfattning man fick av han..men jag gillade något hos honom direkt..sen den dagen lärde vi känna varann då vi var dit och hälsa på katta och dom 18 hästarna. Sen var det en dag mamma fick ett samtal några år senare, vi hade då Tomalo och Mon Amie hunnit skaffa oss sen mötet med Pilar, mamma var lite ledsen efter det samtalet och berättade att Katta blivit allvarligt sjuk och hon måste göra sig av med alla djuren, den enda hon inte visste vad hon skulle göra med hade fått flytta till Hissjö tills vidare, för det var ju hennes pappa pilar och hon visste han var som han var,men då tänkte hon ändå som sista utväg på oss om vi kunde hjälpa henne,Det fanns inga tvivel om saken! Vi for samma kväll till Röbäck dit han blivit flyttad för hämta honom..Lilla Pilar sen den dag lovade vi alla att vi aldrig skulle svika den stora fuxen,han skulle få stanna för evigt..Och då Den dag kom då jag var tvungen ta det värsta beslut en djurägare måste..han hade blivit gammal och en kväll för 1 år sen då han kom intravandes till stallet för att äta sin kvällsmat hade något hänt.. Blicken var fortfarande hans, pigg och alert men kroppen var inte alls på samma nivå... Jag glömmer aldrig då vi stog där i månljuset,det snöade,var inte så värst kallt,dom andra hästarna stog i hagen och mumsade ur sitt hö och kom med jämna mellanrum och ställde sig vid staketet på hagen.. han,otroligt lugn som vi skulle ut på en tur utan rädsla och utan oro, snön föll sakta till marken och då vetrinären gett den första sprutan så tryckte han bara huvudet lite tyngre mot mitt bröst och följde sen snöflingorna lika tyst och lugnt till marken, men en tyst suck så lämnade han oss, Mitt hjärta brast och jag visste aldrig hur jag någonsin kunde få tårarna att sluta rinna.. Aldrig mer har tomten/vittra flätat nån av de andras hästars man,de var bara hans.. Han fattas mig oändligt varje dag,varje stund i stallet faller tankar tillbaka till Pilar..men samtidigt får jag ju känna mig lycklig som fått äga en sådan guldskatt i 12 år som jag fått många fina minnen från ♥

 


Det Bästa Stunderna I Livet Var När Ni Kom In I Mitt Liv Och Kommer Så Förbli!

Tomalo  . Svenskt varmblod ,fux *1981 † (ej i bild här och nu)
Pilar . NordsvenskTravare ,fux*1985  †
Mon Amie . Welsh/nf/arab , skimmel*1984
Nordsvenskan . NordsvenskTravare  , brun*1997
Adam Spender . Varmblod ,mörkbrun/svart *1999