Nu var allt gjort.. Lördagen 20 oktober så fick Mon Amie galoppera iväg på dom evigt gröna åkrarna där hon få bocka å sparka bakut så mycket hon vill och jag hoppas hon får träffa ihop med Tomalo, Pilar, Trulle och många fler.. Tårarna vill som inte ge sig då jag ser hennes saker och tofsarna av man som jag sparat till en liten vit fläta, lika silkesvit som renaste snön som föll den dagen efter.. Min allra första ponny som lärt mig allt om sambandet mellan djur och människa , att du når inget med ilska eller stress utan tålamod och lugn och vänlighet så förstår man varandra bättre. Hon kommer alltid fattas för har man haft en sån lojal vän sen man var 11/12 år förstår man.. Hon har ju som alltid funnits men inte längre.. men alla minnen finns och fortsätter och hennes mumlande gnäggning ekar fortfarande och även fast man inte hör det som vanligt då man kommer till hagen eller stallet så hör jag ändå..
Så igår torsdag var det dags för Adam och Wilma och åka till bebsan och vårt nya stall..sved å se svedjan i backspegeln och veta aldrig mer. Men vem har sagt livet är lätt? Livet är som en dans ibland går det bra men ibland är det en dans med väldigt svåra steg.

Hejda min vita vän vi ses snart igen <3